avsked gör så ont, så ont
jag verkligen avskyr farväl. joe for just iväg, vidare på sin resa genom sverige. och jag älskar joe och vi träffas så sällan och redan igår började farväl-ontet-i-magen komma och idag har vemodet hållt mig i ett fast grepp hela dagen. ja, fram till nu, för nu kom ledsenheten istället. och jag gråter lika mycket som när någon har dött. jag vet inte hur vettigt det är. vidare rationellt är det ju inte, eftersom joe lyckligtvis inte har dött. men han har åkt, och för nu är det nog så sorgligt.
det var samma när jag lämnade barndomshemmet för norrlandet. hela vägen till jönköping höll ledsenheten mig i ett fast grepp och jag grät stora och tunga tårar. men sen, efter jönköping, då blev det annat. då blev jag nog mest hungrig och ville inte gråta mer. fast nästsista gången jag körde norrut innan jag flyttade ner, då grät jag ända till sundsvall. sen tog tårarna slut. helt och hållet. nu ska jag nog inte gråta mer, hur förlösande det än må vara (för det ÄR det. jag kan gråta vidare över en massa sorgligheter nu, som inte är utgråtna, men jag tror att jag sparar dem till nästa gång.).
joe kommer härom på väg norrut igen. och idag ska vi måla köksväggen och imorgon ska stringhyllan upp. där en sak slutar tar en annan vid, men vansinnigt så mycket jag avskyr sluten.
Kommentarer
Postat av: emelie
jo, det är ju faktiskt så. att skiljas är att dö en smula. sen vem det är som dör utav båda parterna, det kan man fundera på.
Trackback
